Nu har det snart gått en vecka sedan jag kom tillbaka från LA och flyttade in i vårt nya hus. Börjar sakta men säkert att landa, jetlagen är i stort sätt över och likaså min jädrans förkylning, (äntligen efter 2 veckor).

Jag känner att jag är inne i en period där jag behöver finna lite stabilitet, såsom att skaffa ett jobb, umgås och ta hand om nära och kära, speciellt nu när min morfar mår som han mår. Jag har insett att det här är det som är livet, upp och nedgångar är vad livet består utav. Sen är det faktiskt upp till än själv när det skall gå upp och ner, jag tror vi är mer orsak över våra liv än vad vi är medvetna om det. Men de är bara min verklighet som sagt.

När en sådan här sak händer, en familjemedlem går och blir allvarligt sjuk och ordet döden kommer upp som ämne blir folk runt omkring mer måna om hur mycket dem egentligen betyder för än. Sånt som man tar förgivet i vanliga fall.. såsom att dem kommer alltid finnas där o.s.v Jag tror ni förstår vad jag menar. Det är iallafall så jag känner efter att ha fått ett besked som detta. Nu mår som sagt min morfar hyfsat okej idag, men det är iallafall mor och farföräldrar som står på tur, jobbigt att säga det men de är ju som sagt sanningen, det är verkligheten!

Och jag tror att dem flesta helst ignorerar det, inte alls klarar av att hantera när en sådan sak händer, vilket är förståeligt. Men det tråkiga med det är att man kanske känner sig förvirrad och lost vilket slutar med att man inte tar vara på den lilla tid som faktiskt finns kvar.. och detta får man ångra i all oändlighet.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg, kände bara att jag behövde skriva av mig. Är så otroligt glad över alla underbara människor som finns där för mig i lägen som dessa, för utan er hade jag allvarlig talat inte klarat mig. Utan min familj hade det aldrig gått... Så trots att de är jobbiga tider nu, tar vi oss igenom det, med hjälp av varann! Och morfar, det kommer att bli bra ska du se, oavsett vad som än händer. Vi älskar dig<3

Kärlek Alexandra!